Tja tja bloggen! 

 

Kvällen börjar gå mot sitt slut, min andra hälft har somnat. Själv är jag inte lågt från att slockna. 

 

Jag har alltid sagt att man kan ta sig an saker som inte står rätt till och att livet inte upphör för att ens inre har gjort det. 

I mina tankar bär jag på mitt förflutna men har valt att gå vidare, med det försöker jag att vara tacksam för varje kliv jag tar. För att i varje kliv så känner jag att jag har fått allt jag har önskat mig. Om allt jag har önskat mig är bra för mig återstår att se. Jag vet vart jag har varit, jag vet vart jag står men jag har har tappat vart jag är på väg. Antar att det är en del av livet. Att kunna orientera sig utan kompass. Det har vi väl alltid haft med oss? Att kunna finna sig själv i mörka tider. 

Hur vi gör klurar vi oftast ut själva. Vi finner ett sätt, vi strävar uppåt och tar oss framåt oavsett. Vi kanske inte har kommit hela vägen men vi är en bit på vägen. 

Städnigt sökande i livet, men det eviga sökandet är att hitta ett svar, vi har svar men är alltid inte nöjda med svaret. Vi söker efter evig kärlek, men låter gnistan brinna ut när vi väl funnit den. Vi kan om vi vill. Men vi väljer att att inte vilja. Vi kan göra rätt men väljer att göra fel. Vi gör fel för att ta lärdom av det.

Vi kan välja att ge upp men vägrar. Vi kan göra mycket åt orättvisor men väljer att acceptera dem. Vi kan väl göra så otroligt mycket här i livet, vi kan välja att leva det men väljer oftas att slösa bort det. Trotts så många motgångar, trotts så många fall, trotts så många misslyckande så väljer vi att stå upp igen. Det är vad som är att vara människa. 

Det finns ingen perfektionism i männskligheten, änglar är perfekta, inte vi människor. Vi gör det vi gör för att vi har det inom oss. Vi är det vi är för att det är vår natur. 

"Vi utsätts aldrig för något som vi inte klarar av" 

 

// mbah